► Vem blir förbannad i Frölunda? Vem blir riktigt skogstokig och skickar signalen att nu, nu jävlar, nu är det dags att alla drar åt samma håll varje kväll?
► Jag saknar glöd, jag saknar ilska.
► Jag saknar också tydliga krav, spelare på varandra, tränare på spelare.
► Dags nu – då kan det gå bra. Om inte – då kan den här säsongen sluta illa.
DET FINNS ETT engelskt uttryck jag gillar: Wear your heart on your sleeve
”Bär ditt hjärta på ärmen”, enkelt uttryckt betyder det att visa sina känslor öppet och tydligt, så att alla ser vad du känner.
Ännu enklare kan man ge uttrycket ett namn:
Fredrik Pettersson.
Nu menar jag inte på något vis att alla ska börja uppträda med den passion som ”Freddan” gjorde under sin tid i Frölunda, det här med att göra våld på sin personlighet är sällan vägen fram, vare sig för tränare eller spelare.
Roger Rönnberg kan inte bli Thomas ”Bulan” Berglund över en natt.
Rasmus Dahlin kan inte bli Anders Broström.
Men någon måste ta mig fasen bli förbannad ibland.
Någon måste visa känslor.
Någon måste skicka signaler, inte bara snacka om att fortsätta jobba, snarare med sitt kroppsspråk skrika ut:
”FAN, DET HÄR DUGER INTE!”
Förlåt svordomen, både här och i inledningen, men ibland finns en poäng med sådana.
December 2017 för vinterns upplaga av Frölunda är ett sådant tillfälle.
Det här laget tog ett steg tillbaka, började spela en rakare, enklare, mer ödmjuk och för spelarmaterialet passande hockey – belönades med 13 poäng på sex matcher.
Det här laget glömde bort vad som krävdes mot Rögle och Malmö – straffades, är nu tillbaka i ett tillstånd av oro och osäkerhet.
Om det någonsin är tid att bli förbannad, på sig själv, på lagkompisarna, på tränarna, på media, på världen … så nog fan (häpp!) är det nu?
***
Joel Lundqvist talade i lördags om en pågående process, om ett lag som tagit längre tid på sig än tidigare säsongers upplagor vad gäller att förstå vad som krävs, hur man ska uppträda, etcetera.
Det är december nu.
Det duger inte att vänta på tomten.
Att Sean Bergenheim försvann ur laguppställningen var (utöver det långt viktigare mänskliga perspektivet) en tung smäll.
Att Pathrik Westerholm också gjorde det betydde att vi inte ens fick se vad ett tvillingpaket kunde ha betytt.
Att Carl Grundström inte, efter Kanadaresan, fick växa ut till en målgörare av hög SHL-klass utan mest varit skadad har självfallet också satt ner klassen på Frölunda.
Men sådant spelar ingen roll nu, fansen har redan förstått att förutsättningarna förändrats, och jag trodde under den där goda sexmatchersperioden att spelarna också gjort det:
## Frölunda 17/18 är inget topplag som förväntas spela ut sina motståndare.
## Frölunda 17/18 är ett lag som måste prestera maximalt i varje match för att överhuvudtaget ta några segrar.
Det handlar alltså (om den finns kvar, vilket jag har en känsla av) för spelarna om att släppa tanken på att ”vi ska ju vara ett topplag” och istället börja slåss för livet.
Inse verkligheten.
Förstå allvaret.
Bli förbannad när det går emot, visa känslor, visa fansen, visa lagkamraterna att det gått tillräckligt långt, nu finns inte längre några bakdörrar, ingen mer tid för läxor att läras – nu är det dags att prestera.
I sex matcher såg jag ett lag där spelarna faktiskt visade prov på detta; rakare, enklare, snabbare i egen zon, försvar före anfall, ja, ni vet, allt det där.
Exempel: är det dålig spelbarhet hos lagkompisarna, chippa ut pucken och skäll sedan, ta inte ett extra varv i egen zon och leta spelalternativ.
Här felade Rasmus Dahlin och Matt Donovan flera gånger mot Malmö.
Det var helt fel signal att sända.
Det krävs den motsatta.
Ett hälsotecken hade varit att de lyfte ut pucken och sedan gapade sig blåa i ansiktet om de tyckte medspelarna inte gav nog bra understöd.
***
Det här krävs för att Frölunda ska lyckas
- Snabbare ur egen zon, en vilja att hela tiden ta pucken framåt.
- Synkat, hårt jobb i alla situationer.
- Inga offensiva chanstagningar vid 50/50-puckar.
- Rakare, rejälare, enklare, ingen stillastående, överambitiös hockey i egen zon, en förståelse för att man får chippa ut pucken vid fara.
- Känslor – spelarna måste börja ställa krav på varandra, tränare måste börja ställa krav på spelarna.
Ni har sett att Frölunda kan – om alla följer riktlinjerna.
Frölundas spelare har själva sett.
Roger Rönnberg och tränarstaben också.
Det finns alla möjligheter att göra något bra (topp 6 är realistiskt) av den här säsongen, vad som krävs är att alla spelare förstår … vad som krävs.
Utan den förståelsen riskerar Frölunda kvala för att överhuvudtaget få spela SHL nästa säsong.
Om jag överdriver faran? Tror faktiskt inte det; visst, tolv poäng ner till Karlskrona under kvalstrecket, men en snöboll kan växa med rasande fart, om ni förstår – om man inte agerar resolut för att stoppa den.
Och även plats 11–12 med missade slutspelsinkomster som följd är en tung smäll.
## Det är därför jag efterlyser känslor.
## Förbannade spelare som ställer krav på sina kompisar.
## Förbannade tränare om ställer krav på sina spelare.
Jag har saknat Joel Lundqvists mörka ögon i höst, jag har till och med suttit och saknat att någon tagit en fajt, för även om jag inte är någon fan av sådana så har känslan varit att det funnits behov av en stor, fet väckarklocka.
I förra veckan trodde jag Frölunda vaknat för gott.
2×3–4 mot Skånes stoltheter fick mig att inse att jag hade fel.
Om det är Roger Rönnberg som behöver slå näven i bordet, om det är Joel Lundqvist, om det är någon annan, det vet jag inte.
Men med veckans stundande matcher mot lag Frölunda behöver ha efter sig i tabellen när vi skriver mars, Karlskrona och Mora, är det hög tid för någon att ta på rollen som bordercollie, skälla högt, ställa krav:
Alla ska med.
Alla ska in i flocken.
Alla ska följa regler, taktik, direktiv.
Annars bör det följa en konsekvens.
En början är att bli riktigt jäkla förbannad och visa känslor.
