► Några dagen efter-tankar om Frölundas 4–5 mot Timrå:
► Den här typen av bottennapp slår hårt mot relationen till supportrar och partners.
► Däremot säger det inget alls om Frölundas möjligheter i ett slutspel.
► Och så mina fem bästa. Jag fick leta.

I KOMMENTARERNA TILL min matchtext och på sociala medier var den lätt onyanserade kritiken snabbt igång.

Max Friberg ska inte få spela i en förstakedja (vad det nu är), Rhett Rakhshani var kass, Fredrik Sjöström ska sparkas för att han byggt ett så dåligt lag … och så vidare.

Det snacket är totalt irrelevant efter bottennappet mot Timrå.

Totalt.

Kunde varit tombolacoachning, folk som bytt positioner hit och dit, inget hade hjälpt, problemet låg inte på individbasis, det här var ett kollektivt haveri.

För många trodde det skulle gå lätt.

För få var villiga spela med den ödmjukhet som dagens Frölunda är i absolut behov av.

Därför såg det ut som det gjorde. En rasande effektivitet via några skickliga spelares kvalificerade ageranden kunde ha räckt, om inställning varit en knapp att trycka på, om tränaren Roger Rönnberg haft några tricks att ta till för att ruska om spelarna – men inget av detta kom med ett jakande svar.

Rönnberg, som inte ens tog timeout efter 4–4, tror på ansvar och delaktighet. ville (tror jag) ge spelarna chansen att skärpa sig, resa sig, ta tag i sig själva.

De tog den inte.

Om detta kan man säga två saker:

1. I en slutspelsmatch lär Frölunda aldrig gå in med så tvivelaktig inställning, tar sig klubben bara dit (tio lag av 14, så chansen bör vara god) så behöver fansen inte vara oroliga.
Faktiskt är det ju så att inget motstånd skrämmer i SHL, det går att se Frölunda slå alla – men också förlora mot alla. I en slutspelsserie kommer Rönnbergs gäng inte att falla på dålig attityd, och ni har sett att Frölunda kan spela rätt bra hockey när alla gör jobbet.
Så … sett i det ljuset behöver fansen inte oroas, möjligen gräma sig över tre bortkastade poäng.

2. Många fans och partners har höstraset mot Mora (3–1 blev 3–4) i färskt minne, att då som lag komma ut mot Timrå och ge så sensationellt dålig valuta för biljettpengarna, att inte ta större stolthet i saker som hårt jobb och ödmjukhet inför uppgiften, det är som att börja såga på den gren som ska orka bära såväl spelare som de som betalar deras löner.
Ingen supporter, inte en partner, kan tro Frölunda ska vinna alla matcher. 2–3-förlusten förlängning) mot Rögle nyligen, till exempel – där fanns inget att anmärka på. Jobbet var där, tålamodet, attityden, puckarna ville bara inte in. Sådant händer. Speciellt mot bra motståndarlag.
Men det som nästan 10 000 tvingades bevittna mot en brandskattad SHL-jumbo 5/1 2019 – det var skadligt på sikt, tror jag. Värt att fundera över.

En gång till, bara – om poängen inte gått in:

Det är nog så att Frölunda har svårare mot så kallat sämre lag, som stänger till, som inte bjuder på ytor, men förlusten mot Timrå … kom igen, den satt i skallarna.

För att vinna hockeymatcher krävs att man vinner närkamper, kan slå femmeterspassningar på bladet, träffar pucken när man skjuter … kort sagt: att man bestämmer sig för att gå dit, och att man gör det max.

Efter Simon Hjalmarssons tidiga 1–0 tappade Frölunda nästan allt vad ödmjukhet heter, vid 4–2 kraschlandade laget som ett Jas-plan på 90-talet.

Gillar ni halvtomma glas så oroas ni och funderar vad det säger om lagbygget.

Gillar ni halvfulla glas så tänker ni att Timrå nog inte tar sig till slutspel, och väl där går Frölunda för fullt.

Det finns dock inget glas som tillåter er att såga vissa individer på basis av just den här matchen. Det låter sig bara inte göras.

Svårt nog att ta ut fem bra frölundaiter. Men jag gjorde det. Ni ska strax få dem. Bara detta först:

* Leon Lerebäck. Elakt svår ”första” match att göra när nästan alla var underkända. Men Leon lovade gott, spelade 7-16, jag vill se mer.

* Jesper Emanuelsson. Fick bara 4.59, men samma här: lovande, vill se mer.

* Lucas Raymond. Visade än en gång att han inte alls gör bort sig i vuxenvärlden. Klok med pucken. Spelade 8.37.

Okej, de bästa, hittade sex man, ordningen kunde väl vara lite hit och dit:

1 – Samuel Fagemo
* Målet, förarbetet till ett annat, kvicka ben och ett härligt go’ – trots flygresan.

2 – Patrik Carlsson 
* Det här med dålig inställning finns inte hos honom, vann närkamper, förstod vad som krävdes.

3 – Pathrik Westerholm
* Tog tag i spelet, ville saker, hade farten.

4 –  Ponthus Westerholm
* Starkt förarbete vid 2–1, stark på pucken överlag.

5 – Simon Hjalmarsson
* En kampspelare som likt Carlsson sällan är dålig, det beror i alla fall inte på inställning.

Bubblare: Viktor Ekbom.

***

CHL på tisdag, sedan tuffa SHL-fajter i Gävle och Mora. Det behöver snabbt bli bättre. Visst blir det spännande att följa?