► Om Tre Kronors missade kvartsfinal i VM 2021 var ett ”fiasko” – vad var då magplasket i Salt Lake City?
► Det finns en fara, menar jag, när vi urholkar ord på det här viset, tar bort dess värde.
► Det blir mest en tävling i att skrika högst, och det tar lätt fokus från det viktigaste, vad som verkligen behöver göras, diskuteras.
► Jag kommer till det. Om ni orkar läsa så långt …
***
NÄR TRE KRONOR – fullspäckat med NHL-stjärnor och som en av de stora favoriterna – föll mot Belarus i Salt Lake City-OS 2002, då var det ett fiasko. Ett debacle. Något som bara inte skulle få hända.
När Tre Kronor VM-modell 2021, i en turnering som är jämnare än på väldigt länge, i sin grupp hamnar bakom starka hockeyländer som Ryssland, Schweiz, Tjeckien och Slovaken, då är det förstås en stor, stor besvikelse, ett misslyckande för ett landslag som alltid vill vara med och slåss om VM-guld.
Men fiasko? För att man vid ett enstaka tillfälle spelar sämre än fyra andra landslag från bra hockeyländer?
Vad kallar vi då Salt Lake City-förlusten?
Vad kallar vi då Sverige–Japan (fotboll) i OS 1936, ni vet där reserverna vid hemkomsten till blågul mark bar skyltar med texten ”Jag var inte med”?
Vad kallar vi då Björn Borgs försök till comeback med en gammal träracket?
Om man är inne och kör på fiaskospåret efter 2021-VM så tror jag det beror på:
a) Man förstår inte riktigt att det finns en jäkla massa bra hockeyspelare även i andra länder, inte ens i hockeyländer som de fyra jag nämnde ovan.
b) Man förstår inte riktigt värdet av ordet ”fiasko.”
Jag tror, som ni säkert förstått nu, allra mest på alternativ ”b”; min känsla är att många behöver skrika av sig, skrika ur sig sin supporterfrustration (förståeligt, verkligen förståeligt, tro inget annat), och då tar man i från knäna.
Det får man självfallet göra. Och anser man att en svenskt hockeylandslag aldrig någonsin ska kunna prestera sämre än fyra andra stora hockeyländer, då kan man förstås slänga sig med F-ordet.
Jag har dock en avvikande åsikt. Tillåter mig att ha den, likt andra får ha sina. Som extraordinärt språkintresserad ogillar jag om ord urholkas, om betydelsen av dem tappar i styrka.
## Vi har sett det med ”såga” (förr brutal kritik, numera betyder det ”tycker inte hon/han är så jättebra”).
## Vi har sett det med ”peta” (förr en ordinarie spelare som togs bort ur startuppställning/trupp, nu en spelare som inte anses bra nog för att vara med).
## Vi har sett det med ”unik” (förr något som inte finns i mer än en upplaga, nu något som bara är ovanligt, som kan graderas med ”lite” eller ”mycket”).
Jag tycker det vore synd om även ”fiasko” skulle behöva läggas till den listan, vill gärna att ordet ska få ha kvar sitt värde.
Detta är bara semantik, tycker ni kanske. Fair enough. Vi är ju alla eniga om att det Tre Kronor presterade i Lettlands-VM var underkänt, ett misslyckande.
Jag är bara så där fånigt gammaldags att jag tycker att ord betyder något.
Och så har jag problem med att det mest blir en tävling i att gapa högst, som att den som säger ”fiasko” flest gånger tar det hela på störst allvar.
Läs gärna Leif Boork nedan. Eftertänksamt. Analyserande. Bra.
Många intressanta reflektioner från @LBoork i kväll.
Sansat.
Balanserat.
Kunnigt.
Det är inte alltid den som skriker högst som är mest värd att lyssna till. pic.twitter.com/BTbHtOBVdS— Henrik Leman (@henrikleman) May 31, 2021
Jag har under VM kritiserat väldigt mycket av det Sverige presterade, till exempel:
## Laget var inte berett från start, uppträdde mjukt, tävlade inte hårt, alla spelare tycktes inte förstå allvaret, vad som krävs i tävlingsinsats för att vinna en endaste match i ett hockey-VM. Störst ansvar faller här på Johan Garpenlöv och tränarstaben, men även på en del av de namnkunniga spelarna.
## Garpenlöv & Co hade länge en övertro på NHL-killarna, spelade ett högt spel i början, gav dem massor med istid (hoppades få effekt längre fram i turneringen) istället för att gå med presterande spelare som Pär Lindholm, Andreas Wingerli, Max Friberg med flera. Det gav förluster mot Danmark och Belarus och till slut en för brant uppförsbacke.
## Spelarna visade mot Schweiz och mot Ryssland att de mycket väl kunde spela hårt, vinna kamper, tävla, gå på mål (Challe Berglunds populistiska resonemang här köper jag inte) – men det var alldeles för sällan. Lite som Frölunda efter nyår, ett tveksamt lag utan ledarfigurer, utan riktig styrning. Även här faller ett stort ansvar på tränarstaben.
## Hur en ledartyp som Christian Folin kunde lämnas utanför truppen, speciellt när konkurrensen inte alls var mördande, övergår mitt förstånd.
Ett enstaka resultat i ett hockey-VM (inte på allvar som i andra sporter, det handlar om att ha tur med vilka spelare som är lediga/vill vara med), det säger mig oerhört lite om var svensk hockey står. Däremot är förbundskaptensfrågan något att diskutera. Såväl Rikard Grönborg som Johan Garpenlöv kom från andra uppdrag inom förbundet, saknade rutin från klubblag, och det är lätt att se:
Erfarna tränare lockas inte längre av förbundskaptensjobbet. Och det är inte svårt att förstå. Vem vill ägna säsongen åt hittepåturneringar i Euro Hockey Tour när man kan coacha ett klubblag? Varför skulle (till exempel) Sam Hallam vilja välja bort Växjö?
Jag hade gärna sett en tillbakagång till för 20 år sedan, en svensk General Manager med huvudansvar för landslaget, sedan plockar man in två, tre skickliga och erfarna klubbtränare till VM.
Om Garpenlöv ska sitta kvar? Frågan är väl snarast om det är så många toppnamn som vill ha hans jobb.
Det blev långt, för detta ber jag om ursäkt. Men den som läste ända hit får en applåd.
***
De flesta förslag jag sett har varit för jäkla fula, om jag ska vara ärlig.
Men det här var riktigt snyggt.
I alla fall var det min spontana känsla.
Väl medveten om att smaken är som den man sitter på. pic.twitter.com/i7L6P0wB80— Henrik Leman (@henrikleman) June 1, 2021
