Bättre start än jag trodde, det här kan bli riktigt kul att följa

► Det finns hedersamma förluster. Det här var en sådan.
► Två ex-frölundaiter och en djurgårdare gav hopp om mer.

Sveriges insats mot Kanada (3–5) i VM-premiären var långt bättre än jag trodde, starten lovade gott.
Inte så bra att förväntningarna drog iväg.
Men nog så för att det ska bli kul att se vart det bär.

TIDIGT I TREDJE perioden, Lucas Raymond och Ivar Stenberg i en tvåetta, hårt pass av Raymond, pucken studsade över Stenbergs klubba.

Så nära var Sverige 4–3.

Så nära var vi att få se Kanada gå för fullt i underläge.

Ny fixade Connor Brown 4–3 i en vass omställning, Dylan Cozens fixade 5–3 via Oskar Sundqvists klubba, och det var i ärlighetens namn stängt sedan.

Kanada kom med ett lag bra nog för att vara utmanare i best-on-best hockey.

Sverige kom med en massa JVM-killar, några ”schweizare”, en NHL-stjärna (Raymond) och några andra okej gubbar från världens bästa liga.

De blågula skulle egentligen inte vara nära.

De var närmare än jag trodde när det inledande passiva blev kaxigt och företagsamt. 

Visst, känslan var att Sidney Crosby, Macklin Celebrini & Co hade en växel till, men de var lätt skakade i andra perioden. Och i början av tredje. Tänk om …

Det roliga för svensk del:

a) Ivar Stenberg och Viggo Björck – de inte bara höll på allra högsta nivå, de var riktigt bra. Stenberg hade egna lägen, skapade för Raymond. Björck vann tekningar och spelade ett centerspel som hade det varit en match med Djurgårdens U20. Modet, självförtroendet, smartnessen – så grymt imponerande. De här två juniorerna är bland det bästa svensk hockey fått fram på väldigt, väldigt länge. Titta och njut. Vad ni är gör, missa inte – titta och njut. 

b) Lucas Raymond – alla som till vardags inte följer NHL fick se hur bra göteborgaren är. En stjärna. En ledare. Klickade utmärkt med Stenberg och Björck. De tre gör att det går att se fram emot fortsättningen av VM.   

c) Albert Johansson – vilken match av Detroitbacken.

d) Jack Berglund – en annan JVM-hjälte som såg bra ut.

Stundtals, som tidigt i första perioden när Kanada gick ifrån till 2–0, såg vi den väntade skillnaden mellan lagen. När Kanada ställde om snabbt såg vi också vilka problem Sam Hallams lag fick.

Men – från andra perioden och framåt, ett Sverige som satt bättre ihop, kaxigare spelare som slutade be om ursäkt, som förstod att de kunde matcha kanadensarna.

Ibland kan det vara helt okej att förlora.

Den här VM-premiären, det var en sådan gång.

Förväntningarna rusade inte i väg som de kanske hade gjort om Sverige skrällt, nu finns en känsla av ”Okej, det här var väl rätt bra, men nu måste vi slå Danmark och växa för varje match.”

Det här svenska laget är långt ifrån någon VM-favorit, jag tror ingen ska ha sådana förväntningar, nu får vi se hur det går mot mänskligare motstånd, men jag tror många svenska hockeysupportrar om tio år kommer säga till varandra: ”Minns ni Stenbergs och Björcks första VM? Wow, vad kul det var.”

Kritik? Ja, Oliver Ekman Larssons och Joel Perssons missförstånd vid Dylan Holloways 3–2 var inte vackert, det mesiga spelet framför Magnus Hellberg (som kanske kunde tagit någon mer puck) i första perioden var också noterbart. Men – det här var match 1. Nu är den gjord, axlarna åker ner något, samspelet säkert snäppet bättre redan på söndag mot Danmark (16.20).

Då är det Sverige som är favorit.

Hur hanteras detta, tro?

***

Ivar Stenberg, han stod i centrum redan i första perioden. Styrde in en puck med för hög klubba (han kände det rätt snabbt), tog direkt efter en onödig utvisning när han crosscheckade Darnell Nurse (men det var inte mer än en tvåa).

***

Jag saknade Anton Frondell.

Jag saknade Erik Brännström.

Jag hoppas slippa sakna dem igen.

***

Mot Danmark lär Arvd Söderblom vakta kassen. Tar göteborgaren chansen? Han och Magnus Hellberg tävlar om det.