Rasmus Dahlins hockeyliv började med att han blev skrämd ...


► Det är inte bara motståndarna som har svårt att läsa Rasmus Dahlin.
► Han vet knappt själv.
► Det går på instinkt.
► Möt 17-åringen som ska ta junior-VM med storm – men vars första hockeyminne är ren och skär rädsla.
► Missa inte heller Sportsnets dokumentär om Dahlin, ni finner den längst ner efter texten.

Rakapuckar.com bild

NAMNET PÅ ALLAS läppar inför stundande junior-VM i ishockey är förstås Rasmus Dahlin.

Given etta i NHL-draften 2018 – det är en så kallad no-brainer.

I Buffalo får den nordamerikanska hockeypubliken, som annars mest ser Twitter-höjdpunkter, chansen att studera den unge svensken på nära håll.

Det går att skriva (ännu fler) romaner om Dahlins framtid.

Men jag gick åt andra hållet istället. Bakåt.

Närmade mig nuet den vägen.

Han blev skrämd första gången han var på en hockeymatch, Rasmus Dahlin. Tur för honom, och resten av hockeyvärlden, att han snabbt kom över upplevelsen i Grästorp ...

 

Vi började i lilla Grästorp, där lille Rasmus bodde till dess han var fem år.

** Första hockeyminnet, Rasmus, det är därifrån, va?
– Ja, det var när pappa (Martin) spelade, jag var riktigt liten … vad var jag, två, tre, kanske. Det är ett väldigt starkt minne jag har, faktiskt; jag kommer ihåg att jag, min bror och mamma var på hans match, så var det ett intro jag var så himla rädd för att jag fick blunda.

Man kunde tänkt sig att det skrämt bort en liten två- eller treårig grabb från sporten.

Inte ens nära.

Både Rasmus och två år äldre brorsan Felix (spelar för HC Lidköping) levde hockey under de tidiga uppväxtåren.

– Ja, från första början; det var hockey inomhus med innebandyklubbor, det var hockey utomhus ute på gatan, TV-spel med hockey, hockey överallt, säger Rasmus och ler när han tänker tillbaka.

** Första egna hockeyminnet, vad är det?
– Det är nog när jag spelade på gatan med min bror, eller … om det är det första … jag vet inte. Jag minns att vi var på allmänhetens åkning – och käkade clementiner …  

(personligt instick: när jag gick i skridskoskola som liten i Lerum fick vi russin – så lärde jag mig aldrig åka, heller …)

** Detta var i Grästorp då, innan du fyllde fem, alltså?
– Ja, ja.  Vi var ju alltid där, på allmänhetens.

Rakapuckar.com bild

Den som sett Rasmus Dahlin efter en Frölundaträning vet: han vill aldrig gå av isen. I alla fall dröjer det. Länge.

Kärleken till sporten är tydlig, en stark framgångsfaktor.

** När märkte du att du tyckte hockey var så kul?
– Från första början. Jag bara älskade det. Det är därför jag håller på.

Det var det där med att leva hockey, ja … Dum fråga.

** När började du spela organiserat?
– Det var i Lidköping, jag var väl sex, sju, jag kommer inte riktigt ihåg, vet bara att hela min klass bildade ett lag, och vi spelade på halvplan. 

** När märkte du att du var bra då, inte bara att hockey var din grej utan att du kunde göra något av den?
– Alltså … ska jag vara helt ärlig så har jag inte tänkt så.  Mer att … jag ser alltid något som en tävling, försöker alltid bli bättre.

** Drivet man finner hos framgångsrika idrottare, det fanns tidigt?
– Ja, ända sedan jag var liten. Jag vet inte vad jag skulle uppnå för att jag skulle vara nöjd, det finns alltid saker att förbättra.

** Det där drivet, det kommer inifrån dig själv?
– Det måste det väl göra, jag vet bara att jag alltid haft det. Samma med skolan, även om jag inte är där varje dag (specialanpassad undervisning),  jag vill alltid lära mig saker. 

Rakapuckar.com bild

Just detta med driv, att aldrig vara nöjd, det hör man från Rasmus olika tränare, berättelser om en kille som aldrig slår sig till ro, aldrig slår sig för bröstet, som hela tiden finner nya utmaningar, nya steg att ta på utvecklingsstegen.

Att tävla är på något sätt målet i sig.

Lite som Peter Forsberg som efter en matchvinnarroll med två mål och två målpass kunde säga till reportrarna: ”Jag var kass.”

Det fanns alltid saker Peter kunde ha gjort ännu bättre.

Lite samma känsla får man av Rasmus Dahlin.

Pratar ogärna om hur bra han är, hellre om saker han kan göra bättre.

** Men du måste ändå ha märkt rätt tidigt att du var en stor talang, Rasmus?
– Ja … nä, men att det gick bra … jag vet faktiskt inte, jag spelade ju med de som var äldre än jag (brorsan Felixs lag), då var det ju stjärnorna i laget – och så jag.

** Då fattade du?
– Ja … 

Jobbigt ämne. Vi byter.

** När kände du att hockey var framtiden för dig, att du ville spela professionellt?
– Som jag säger, jag spelar för att jag älskar det. Jag ska inte säga att det är en bonus att ”bli något”, för jag har alltid velat bli hockeyproffs, när de frågade i skolan vad man vill jobba sa jag alltid det: hockeyproffs.

Rakapuckar.com bild

Men utan kärleken till sporten, utan kärleken till skridskor, klubba och puck hade Rasmus Dahlin inte stått här, några dagar från sitt andra JVM, kanske bara ett halvår från sitt första NHL-kontrakt.

** Går det att sätta ord på vad du älskar så mycket med hockeyn?
– Allt från skitsnacket i omklädningsrummet till att vinna matcher. Jag bara älskar det.

** När har du roligast på isen då?
– Drömmen är alltid att göra mål och vinna matcher, men väl i spelet … om man dribblar av någon, då är det en extra skön känsla. Men mål och vinna, det är ju det man vill.

** Absolut, men skönaste känslan just, om man isolerar en sådan i själva spelet, den får du av att dribbla av någon?
– Ja, det är extra kul.

** Då infinner sig ju osökt frågan: de här finterna när du vickar på kroppen och liksom ålar dig förbi motståndarna – var kommer de ifrån?
– Jag har väl märkt att det fungerar, då fortsätter jag liksom på det spåret.

** Men har du sett och tagit efter någon eller har du lärt dig själv?
– Jag vet inte, nä … inte på det sättet. Jag har inte tänkt så. 

** Knappt medveten om vad du gör?
– Jag tänker ju inte att jag ska dribbla av någon, mer att jag ska lösa situationerna. Det kommer liksom bara … lite så.

Mm, det gör ju det. Och tacka tusan för att motståndarna har svårt att läsa en spelare som knappt vet själv vad han gör.

När ni läser det här är Rasmus Dahlin och resten av juniorlandslaget i Nordamerika sedan flera dagar, men när jag träffar skaraborgaren är det några dagar till avfärd.

** Vad lärde du dig av JVM förra året?
– Nu vet jag vad jag ska packa, jag överpackade förra året. Det är sådana saker man lär sig.

Se – killen har driv här också …

***

Sverige möter USA i JVM-genrep i natt, den som vill kan följa matchen via hockeytv.com.

Första matchen i JVM för svensk del är på annandag jul, mot Vitryssland.

Hela programmet hittar ni via länken här.

Buffalo är -6  timmar, 16.00 där är alltså 22.00 här hemma. 

***

 

KommenteraTillbakaNästa inläggDela på FacebookDela på Twitter
8 kommentarer
  • Kommentar avatar
    Hasse, 9 månader sedanSvara

    Bra, återigen Leman! Intressant läsning till skillnad från all skit Rylander skriver om. Tack för detta.

      Kommentar avatar
      Henrik Leman, 9 månader sedanSvara

      Glad du gillar, Men Johan är bra. Vi skriver lite olika. Bra komplement. :)

  • Kommentar avatar
    Anna Agdestein , 9 månader sedanSvara

    Underbart! Bara den intervjuen är värd din julbonus! :)

      Kommentar avatar
      Henrik Leman, 9 månader sedanSvara

      Tack!

  • Kommentar avatar
    Johan, 9 månader sedanSvara

    Tack för (alltid) trevlig läsning! Pyttelitet tips: Buffalo är sex timmar bakom Sverige, inte före.

      Kommentar avatar
      Henrik Leman, 9 månader sedanSvara

      Kallar man det inte före? Bakom? Ja, det kanske låter bättre. Före fick jag till bakåt på klockan, men du har nog rätt.

      Kommentar avatar
      DD, 9 månader sedanSvara

      Tiden är i skrivande stund 14 i Buffalo i UTC -5. Klockan här är nu 20 i UTC +1 Vi är alltså sex timmar före. Som kuriosa kan jag nämna att man i IT världen ibland mäter tiden i UTC, d.v.s. inte tar hänsyn till lokal tidsskillnad. Detta är bland annat vanligt i luftfartsmyndigheterna.

      Kommentar avatar
      mike, 9 månader sedanSvara

      Jag är van vid före, eftersom före även betyder innan och/eller tidigare.

  • Kommentar avatar
    EDWARD 51, 9 månader sedanSvara

    Var en gång tiden sommarbarn(två gånger) i slutet på 50-talet och början på 60-talet i Grästorp på en gård som hette Fridhem. Det var då Ingemar Johansson stod på sin topp. Skulle varit "vinterbarn" istället! ;)

      Kommentar avatar
      Henrik Leman, 9 månader sedanSvara

      Du har många sköna historier, du. Sommarbarn i Grästorp, vilken grej.

  • Kommentar avatar
    Mattias, 9 månader sedanSvara

    Snyggt att du fick med Grästorp där också :-) Kanonartikel i vanlig ordning!

      Kommentar avatar
      Henrik Leman, 9 månader sedanSvara

      Haha ... du gillade det, va? ;=) Tack!

  • Kommentar avatar
    Johan , 9 månader sedanSvara

    Kul läsning igen Henrik. Du levererar likt mannen med skägg och röda kläder. Tack :)

      Kommentar avatar
      Henrik Leman, 9 månader sedanSvara

      Finfint beröm – tack!

  • Kommentar avatar
    Andy S, 9 månader sedanSvara

    Wow! Amerikanerna kan verkligen sina tv-produktioner. Och göteborgarna kan sin hockeyrapportering.

      Kommentar avatar
      Henrik Leman, 9 månader sedanSvara

      ... fast på liiiite olika nivå. ;)

  • Kommentar avatar
    Conta, 9 månader sedanSvara

    Bra artikel och rolig läsning om Dahlin.glömmer aldrig hans 1-0 mål mot Skellefteå i slutspelet.från egen zon till anfallszon och sen dribbla bort Saik spelarna så dom såg ut som koner på isen.Bra artikel Leman och God Jul.jag hoppas du får lite tid att vila under julen och komma tillbaks laddad på annandagen.


    Lämna en kommentar